Tusen år i Torsås

– Aron Axelsson-  född i Olofshylte

Genom ett kungligt brev 1884 ändrades församlingens namn från Torsås till Västra Torsås

Sjön åsnen till höger och Grönhult, Mörhult, Stahult, Elensås till vänster.

År 1000, hednatid, nybyggartid

Är man från Åsnenbygden med i vikingatågens handlande, härjande krigande och rövande nere på kontinenten, medan kvinnor, barn, gamlingar och trälar sköter jord och boskap? – Kanske några, men de flesta familjerna är i full färd med att i sin egen takt erövra nytt land, Vid den här tiden börjar man odla upp och bygga nya gårdar – bygden sprider sig från Skatelöv, Torsås by och Opparyd söderut in i skogslandet, gränslandet mot Skåne. Om inte förr, så är det nu gårdar som Tvetaryd, Skulatorp, Hynnenäs, Håldala, Mörhult, Torhult, Bohult, Horgeboda, Hägersjöhylte och Helmeshult (heliga mossehult – låt fantasin flöda!) och många andra börjar byggas – först kanske som fäbodar för sommaren, senare som nybyggen och gårdar.

I gårdsnamn och byanamn lever några av våra förfäder från den här tiden kvar, eftersom de har fått ge namn åt sina nya gårdar: Skule i Skulatorp, Ebbe i Ebbön, Olof i Olofshylte, Tore i Torhult, kanske Fröund i Fröseberg, Tveit i Tvetaryd, Slage i Slagestorp. Nere på kontinenten fasar folk kanske för tusenårsskiftet. Nu skall väl yttersta domen komma! Det är mycket osäkert, om västratorsåsborna vet av något tusenårsskifte.

Enligt legenden är missionären Sigfrid i Växjö och predikar just vid tusenårsskiftet –  kanske han reser i landskapet och besöker Tors ås. Men kristendomen är nog ännu känd här bara som en saga, berättad av dem som har besökt Västeuropa, eller av slavar som har köpts eller rövats bort från kristna länder. Fakta är sällsynt – kanske vi mest får veta genom att läsa Jan Fridegårds bok Trägudars land eller Frans G Bengtssons Röde Orm – som förresten på slutet tilldrar sig i vår bygd.

År 1100, missionstid

Vite Krist tycks nu vara starkare än Asa-Tor och Oden, även intill Odens sjö och Tors ås. Det är vid den här tiden folket kring nordöstra Åsnen bygger en kyrka i Skatelöv, mellan Odens sjö Tors ås. Det blir i början en helgedom för hela bygden, från Salen i norr till Skånes och Blekinges gräns i söder. En runsten funnen vid gamla kyrkan i Skatelöv berättar: ”Bose högg stenen till skat­-ma(nna) kyrka”. Än idag kan vi begrunda förfädernas val av kyrktomt och gravplats. Gå en vacker dag upp på gamla kyrk­backen bakom prästgården i Skatelöv och du kan ana hur kullen genom seklerna har varit fylld av andakt, bävan, sorg och glädje. Hit upp bär man barn som skall döpas och döda som skall jordas under den första kristna tiden – ända nerifrån Steglehylte och Häradsbäck. På väg till kyrkan kan torsåsborna förundras över stenen, som nu blir rest vid deras kyrkväg i Sjöby, där den runkunnige då, som nu kan läsa: ”Therid och och Thunåke satte stenen efter Rumar – Gud hjälpe och själen hans”. Och ett kors, ristat efter skriften, visar att Therid och Thunåke var kristna.

År 1200, kyrkobyggartid

Gårdar och människor blir alltjämt fler i den södra delen av pastoratet, det vill säga i nuvarande Västra Torsås och Härlunda. Kyrkan befäster sin makt och börjar kanske på allvar bekämpa all ”hednisk villfarelse” – fast många vanor från hednatiden alltjämt lever kvar och skall så göra ännu i århundraden. Växjö har domkyrka och biskop, men stiftet omfattar bara Värend. Linköping har större domkyrka, mer folk, mäktigare biskop och rikare bygd och vill med den starkes rätt ta över hela Småland. Då skriver någon munk eller präst i Värend ner legenden om Sigfrid, och den blir ett så kraftigt argument för Växjö, att stiftet får leva vidare och så småningom växa ut till ett Smålandsstift.

Nu börjar man tycka, att kyrkvägen från södra Stor-Skatelöv är för lång och en kyrka i söder planeras – kanske träter man om var den ska all placeras – i Torsås by, Skulatorp, Köp, Ryd, Lönashult eller någon annan by.

Eller  är det kanske självklart, att kyrkan placeras på den plats där man sedan långa tider har brukat dyrka sin gud Tor och där man  kanske har begravt sina döda. Kyrkan byggs i Torsås senast någon gång under 1200-talet.

Vill man veta mer om hur det gick till, när och man skulle bygga en ny kyrka i Småland vid denna att tid, kan man läsa den målande och bitvis drastiska kyrkobalken i Smålandslagen, skriven just på 1200-talet.

År 1300, kyla och pest

Västra Torsås är egen kyrksocken,  den sträcker sig från Torsås by i norr till Danmarks, det vill säga Skåne-Blekinges, gräns i söder.

Vi vet genom ett brev, som är daterat här 1290, att Västra Torsås socken nu finns – men vi vet inte hur länge den har funnits.

Ungefär samtidigt som den ökande befolk­ningen och bebyggelsen har lett till, att en ny kyrksocken har bildats, avtar från omkring 1300 befolkningsökningen och övergår i folkminsk­ning. Klimatet blir enligt all historisk forskning kallare, och när människorna lever nära gränsen för svält, behövs inte stora försämringar för att en katastrof ska inträffa. Vi vet inte i detalj hur mycket vår bygd påverkas, men historikerna kan konstatera folkminskning och lågkonjunktur i hela Norden. Gårdar läggs öde. Från kungen och stormännen kommer 1335 påbud, att träldomen ska upphöra, så vi kan tänka oss att ett antal före detta trälar nu tar över ödelagda gårdar i bygden. Och 1350 inträffar den verkligt stora katastrofen, digerdöden.

År 1400, union och återhämtning

Efter den stora döden är det glesare mellan gårdarna eller åtminstone mellan människorna. Hur ödesdiger pesten har varit här i bygden har vi idag ingen kunskap om, endast gamla sägner. Men nu är det gott om jord till de överlevande, klimatet börjar bli gynnsammare igen, grödorna växer, boskapen förökar sig och det gör också människorna.

De västratorsåsbor som besöker Allbo ting i Alvesta får veta att drottning Margareta och stormännen på möte i Kalmar 1397 har bestämt att Nordens riken: Sverige-Finland, Danmark, Norge och Island nu och i all framtid ska vara en union under en regent och de får veta att till kung har prins Erik av Pommern utsetts, ättling till gamla nordiska kungar. Svensk nationalkänsla eller danskhat finns väl ännu inte i Värend. Människorna här känner sig nog i första hand som Allbobor och Värendsfolk, och kontakterna till Skåne och Blekinge över riksgränsen går på ridstigar genom obebyggda gränsskogar, liksom åt Möre i öster, Njudung i norr och Finnveden i väster.

Men om någon framsynt torsåsbo funderade över vad unionen betydde, skulle han nog ha glatt sig över att vår bygd inte skulle ligga i skottlinjen för svensk-danska krig i fortsättningen. Men ack, vad han i så fall bedrog sig.

År 1500, unionskrig och utveckling

Den gamla fiendskapen mellan Sveariket i Mälar­dalen och Danariket vid Öresund blir inte mindre av unionen, tvärtom krigas det för fullt under unionstiden 1389 – 1520 och det finns all anled­ning att tro att vår bygd är inblandad, där den ligger vid gränsen mellan fiendernas huvud­länder. Troligen tycker våra förfäder att det kvit­tar lika, om kungen sitter långt nere i söder eller långt uppe i norr – bara han låter oss vara någor­lunda i fred. Kanske är påven och den stora euro­peiska katolska kyrkan med sina representanter, sockenprästen och kringvandrande munkar, den viktigaste överheten för våra förfäder. I den svåra tiden, som har varit, har kyrkan spelat en stor roll och blivit rik på kuppen – folk har gett skatt, gåvor och gårdar för att få kyrkans och Guds välsignelse och skydd mot svält, pest, fattigdom, död och helvete. Ingen skulle tro det, om någon nu påstod, att snart skulle kungen i Svearike ta påvens roll som ledare för kyrkan och att han skulle för sig och staten lägga beslag på det som sockenborna hade skänkt till sin kyrka: gårdar, kyrksilver, klädnader, ja till och med en kyrk­klocka.

År 1600, stormaktskrig, folknöd

Från Gustav Vasas tid och framåt kan vi få tyd­ligare bilder av livet i socknen genom skatte­längder som jordebok och tiondelängd och genom domböckerna från Allbo ting, som ofta mycket ingående berättar om händelser. Det normala livet i bygden, i vardag och helg, i gårdar och byar, kommer oftast inte på pränt, men de glimtar, som ges i samband med olika domar etc ger ändå intressanta inblickar i liv och tänkesätt. Det som kanske tydligast framgår är, att människorna är sig ganska lika genom tiderna, men att samhällets syn på egendom, brott och straff har ändrats i grunden.

Vad talas det om i Västra Torsås vid sekel­skiftet år 1600? Det talas säkert om Sjögårds­Nilsas hustru, som vid tinget i Allbo, hållet i Ströby den 5 september år 1600, bekänner hor med tre karlar, en gift, en trolovad och en ogift. Hon blir ”dömd från livet”.

Men när hennes släkt erbjuder sig ”lösa hennes liv”, eftersom hon har många barn, blir hon ”av överheten förskonad”, mot att släkten lägger 15 oxar och 15 daler. En god affär för samhället. Flera gårdar i socknen byter ägare vid sekel­skiftet, bland annat Öveshult, Torhult, Hynnenäs, Hökhult och Fröseberg. I Fröseberg har den gamle bonden Måns dött. Säljarna är sju, av vilka fyra är syskon till köparen, medan tre har mer avlägsna arvsanspråk. Köpare är sonen i gården, Olof Månsson, och han ska betala 184 daler, 5 lod silver och en skäppa salt enligt Allbo dombok från 27 augusti 1601.

Hur många djur och hur stor odlad areal hade man på gårdarna vid den här tiden? En extra skattelängd, en sorts förmögenhetsskatt, från år 1600 ger besked. Ett par exempel (reservation för eventuellt ”skattefusk” och felläsning) ur en gammal skadad skattebok:

MÖRHULT by med tre bönder, Jon plus två. De tre bönderna hade tillsammans: 

Utsäde 8 tunnor (dvs 8 tunnland åker)

2 oxar, 1 tjur, 10 kor, 3 bockar, 14 getter, 12 får, 4 lamm, 2 svin, 1 häst, 2 ston.

Skatt: 7 daler 6 öre

Säkert pratar torsåsborna vid sekelskiftet 1600 om storbonden Håkan Carlsson i Skallekulla, som har dömts till 6 par oxar och 60 daler i böter för hor ­en väldig summa, som han inte kan betala utan sätts i fängelset på Kronoberg. Han rymmer därifrån, och brodern, länsmannen Jöns Carlsson i Tullanäs erbjuder sig betala boten, om Håkan får återvända som en fri man. Det slutar med att Håkan och hans mor, hustru Kirstin i Olofshylte med flera måste sälja Stora Skallekulla ur släkten till Gumme Åkesson i Torp för ”half nittonde tjog daler i silf och penningar”, det vill säga 18½  tjog, =370 daler. Från Gumme härstammar en stor del av befolk­ningen i Västra Torsås och omgivande socknar via hans tre söner, nämligen nämndemannen Jon Gummesson d ä i Skallekulla, riksdagsmannen Måns Gummesson i Jungfruboda och nämnde­mannen Per Gummesson i Knihult. Om Håkan Carlssons olyckor kan man läsa i flera paragrafer i Allbo dombok 1600-1601.

Den dömde Håkans bror, länsmannen Jöns Carlsson i Tullanäs, kom inför Allbo ting och ”kagligen gaf tilkienna att der låg en skattegård i Torsås socka benempdt Tollanes som ägorna varo ifrå bygda och skatten intet förminskat”. Av inlagan framgår, att tre systrar hade ägt Tullanäs, den ena hade skänkt sin tredjedel till sin ”socknakyrka Torsooås”. I skattehänseende hade det blivit ett helt skattehemman Stora Tullanäs och ett halvt kyrko­hemman Lilla Tullanäs. Nu har sedan en tid de två gårdarna ägts av Jöns, som begär, att de ska skattas som ett skattehemman.

Och en bäck som skattats för 2 lispund ål om året beräknas inte ge mer än
½ lispund. Gårdarna läggs samman till 1 mantal skatte Tullanäs. Det skvallras i socknen om den för trakten rike bonden i Flogmyra, Nils Räff, som har stor familj och som har bedrivit hor med en ogift kvinna, Per Tykes dotter i Torsås, hans kusins dotter. Hon döms att betala 40 daler i böter och att slita ris – inte vid Torsås kyrka som brukligt är, utan vid domkyrkan på grund av släktskapen. Men Nils har rymt till krigsfolket i Livland på andra sidan Östersjön för att undkomma en trolig dödsdom. Om detta kan man läsa i Allbo härads dombok från tinget i Aringsås den 16 maj år 1601. Huleviks gård ägs nu av Anders Stråle af Ekna, kung Karl IX: s fogde på Kronoberg. Han är i Hagsverksboda på syn den 19 oktober 1603 tillsammans med 12 nämndemän från Allbo. Han begär ”Rannsakning om Hagzwarsmo hvad heller det låg på Häritzskogen eller thill hans och hans dotters gårdh i Hulewijck och Hagzwars­bo”.

Då beviste häradsnämnden att där (på härads­skogen) var två skattehemman Horieboda och Flogmyran, ett kronohemman (Hagverksmo?), två frälsehemman nämligen Hulevik och Hagverksboda och sex torp: Engia Mo (Änganäs-Moen), Truwödz­måla, Neffsiökulla, Palmerydh, Ulfön och Sellön. Dessa äro i pass vid 18 år gamla. Halva krono­hemman på häradsskogen är ”Horienäs, Stock­hyltan, Ramneberg och Robbatorpitt”. Hagsverks­mo är byggt på häradsskogen, och bör därför vara krono, menar nämnden, men det byggdes från Hagsverksboda under dåvarande ägaren Jöns Arvidsson (Rosenbielke) på Lästad, och Anders Svensson vill därför få det erkänt som frälse och tillhörigt Hulevik-Hagsverksboda.

Häradsnämnden går inte med på det om inte han far det godkänt av ”vår nådiga och höga ofwerheet”, det vill säga kungen. Hagsverksmo förblir krono. Vi kan observera att Tärningetorp och Horgemo ännu inte finns – Tärningetorp skatteläggs cirka 1600 men Horgemo först ett par hundra år senare.

År 1700, krigströtthet och pest

Det stora nordiska kriget rasar, tonåringen Karl XII har nyss blivit kung, grannländerna har förklarat krig. Något årtionde tidigare har indelningsverket kommit igång, nu är de nya yrkessoldaterna ute i kriget, medan deras hustrur och barn får gå hemma och kämpa med sorgen ­och med arbetet på soldattorpen.

Gården Jungfruboda, också kallad Puttetorp, och folket där låter tala om sig. Gården har varit riksdagsmannagård åt Måns Gudmundsson. Troligen är det en son till honom, Peder Månsson som har ärvt hela eller andel i gården, och i mitten av 1690-talet är dennes son Per Persson med hustrun Svenborg Hansdotter boende i gården. Per Persson dör 1694 och den unga änkan Sven-borg, född cirka 1670, bor kvar. Hon är dotter till bonden Hans Nilsson i Ryd, senare ägare till Kull och Brogård.

Änkan Svenborg har ena halvan i huset, medan en ung man, hennes trolovade Åke Månsson och hans föräldrar Måns Åkesson och Johanna Nils-dotter har flyttat in i den andra ändan. Mellan deras stugrum är en gemensam förstuga. På Allbo härads ting i november 1698 berättas en tragi­komisk historia från gården.

En soldat och en dräng i Svenborgs stuga tyc­ker sig en kväll höra något mystiskt från förstugan.

De tror det är ett spöke och vill skrämma iväg det med att skjuta ett skott ut genom dörren. Men skottet går igenom båda dörrarna i förstugan, in i den andra familjens stugrum och dödar mor Johanna som ligger i bänken.

Hela historien finns att läsa i Johan Nilssons bok Västan om sjön Åsnen, del 3: ”Sköt käring­en i stället för trollet”, och som original i Allbo härads dombok från februari 1699. Där får man en mycket intressant beskrivning av hus och människor i en torsåsgård för 300 år sedan.

Svenborg är som sagt änka, trolovad med Åke Månsson. Men vid trolovningen har man gjort vissa överenskommelser om äganderätten till gården, och två svågrar till Svenborg, Anders och Gudmund Perssöner, klandrar.

Från motsidan kontrar man med att dra fram misstankar att Svenborg ”inte är fri för” en sal­petersjudare och en soldat, men den anklagel­sen avvisas av häradstinget. Trolovning är vid denna tid en juridiskt bindande akt, därför måste domkapitlet godkänna en skilsmässa. Utöver problemen kring övertagandet av gården, säger sig de båda trolovade bli allt mer osams efterhand. Trolovningen bryts 1699 och Åke Månsson flyttar från Jungfruboda. Svenborg gifter sig, troligen redan år 1700, med Simon Jonsson, en änkling från Torsås Hinsegård, som 1698 mist sin första maka och deras barn i barnsäng. Simon och Svenborg fostrar flera barn; ett par döttrar med familjer bosätter sig i Hinsegård – kanske ärvd efter (farbrodern?) Lars Jonsson, vilkens familj utplånas i pestepidemin 1711-1712.

1800, befolkningsexplosion

Vid sekelskiftet 1800 – mer exakt år 1805 – har Västra Torsås 1989 invånare, 955 män och 1034 kvinnor. På hundra år har befolkningen ungefär fördubblats och sedan 1750 ökat med 662 från 1327 till 1989 eller med cirka 50 procent.

Under de följande 75 åren skulle folkmängden i socknen dubblas igen till 4000 – trots utvand­ringen, som började på allvar på 1860-talet. Det är inte att undra på att gårdar delades, torp och backstugor växte upp överallt i skogarna och vid vägarna för att alla skulle få plats. Ny mark odlades upp, framförallt genom utdikning och nyodling vid sjöar och mossar.

Befolkningsstatistik från början av 1800-talet (1805):
988 personer – dvs alva befolkningen är under 25 år,
628 är mellan 25 och 50 år,
341 mellan 50 och 75 år och endast
32 personer är över 75 år.
209 är självägande bönder och 17 arrendatorer,
52 torpare och nybyggare,
54 arbetsföra backstugusittare och inhyses,
83 ”åldrige och bräcklige bönder och torpare”
175 ”bondedrängar” och 179 pigor,
19 soldater och en befälsperson, en skomakare och en skräddare, vardera med en lärling.

Av de 427 hushållen betecknas 35 som förmögna, 153 som ”behållne”, 218 som fattiga och 21 som utfattiga. Den odlade arealen i socknen uppges till 599 tunnland, antalet hästar uppges till 218, oxar 436, kor 468, ungboskap 238 och får 1308. I snitt flyttade vid 1800-talets början cirka 40 personer ut ur socknen per år och lika många flyttade in. Uppgifterna är hämtade från en redogörelse som med vissa mellanrum skulle lämnas till myndigheterna: ”Formulär för folkmängdens antecknande på Landsbygden”.

En bouppteckning från år 1800

På hösten 1799 dör Botil Svensdotter i Moe­boda. Botil är född cirka 1740, men var och av vilka föräldrar är än så länge okänt. Hon nämns i traktens kyrkböcker första gången i slutet av 1750-talet, då hon står dopvittne i Kull och Brogård. Hon gifter sig 1762 i Gottåsa med bonden Petter Nilsson (son till skogvaktaren Nils Horndal och Malin Brodds-dotter Holm). Botil och Petter får ett enda barn, Malin Pettersdotter, född 1767 i Gottåsa.

Familjen flyttar till Hjortatorp år 1770, där maken dör 1778. Botil gifter om sig 1779 med den 20-årige Jöns Svensson i Linneryd – själv är hon närmare 40 år. Botil och Jöns bor först i Linneryd innan de köper Moeboda. De får tre barn, men bara ett av dem lever vid moderns död, yngsta dottern Eling Jönsdotter född 1786. Eling gifter sig vid 14 års ålder med 21-årige bonden Jöns Månsson i Ryd och blir mor till 11 barn. Den äldre halvsystern Malin Pettersdotter har 1782, som 15-åring, gift sig med Anders Olsson från Ryd (son till Olof Andersson och Gunnil Esbjörnsdotter). Malin och Anders har också många barn, alla födda i Hjortatorp. Fast Botil själv bara har två barn när hon dör, är hon genom sina många barnbarn anmoder till många nutida ättlingar i våra trakter och ute i världen.

När det gäller att få en bild av livet i ett bonde­hem i gångna tider, finns knappast någon bättre väg än att studera bouppteckningarna, som tar med allt som finns i ett hem, också beskrivningar av vissa ting som kläder och boskap.

Genom att studera hur sakerna värderas, kan man få ett intryck av vad som är viktigt och vad man uppskattar. Men framförallt bilden av helheten, hemmets hela innehåll, ger en levande bild av tidens förhållanden.

Värdet på behållningen sätts i tidens mynt: riksdaler och skilling. En skilling motsvarar två hundradelar av en riksdaler – du kanske har hört att 25-öringar förr kallades tolvskillingar?

Sekelskiftet 1900

För hundra år sedan var vår bygd — liksom hela landet – i många avseenden präglad av utvand­ringen. Alla hade släkt, vänner, grannar över där, breven duggade tätt med hälsningar och dollar. Utvandringen hade varit störst på 1880-talet, samtidigt som befolkningssiffrorna var som högst med 4000 invånare i socknen 1882.

Nu vid sekelskiftet hade folkmängden minskat till 3559. Fortfarande var många fattiga torpare, backstugusittare, inhyses. Det var många som ville resa ut av olika anledningar, men mest för bättre arbete och bättre lön. Alla hade inte råd, men det fanns olika sätt att skaffa respengar. Vanligast var kanske att man fick pengar eller biljett från tidigare emigranter.

Ett mer ovanligt sätt använde en ung man i V. Torsås. Han hette Stål och bodde med hustru och ett par barn i ett torp mellan Tullanäs och Stockhyltan i början av århundradet. Redan då var det till Växjö man måste fara eller skicka bud för att få tag i starka drycker. Inför julen ett år planerade Stål att resa till Växjö, och han erbjöd sig att köpa hem julbrännvin till grannar och vänner. Det blev en ansenlig summa pengar han fick i förskott. Då om inte förr flög något i honom — han reste inte till Växjö och han köpte inte brännvin — han köpte en Amerikabiljett för peng­arna och gav sig iväg! Den julen blev det kanske lite snålt med julbrännvin i vissa stugor till karlarnas förtret (men kanske till några kvinnors och barns glädje?). Man kan tänka sig att Ståls hustru och barn inte fick en alldeles fröjdefull jul  men kanske visste de redan då om att mannen snabbt skulle arbeta ihop pengar till deras överresa. Så skedde nämligen. Var inte det väl använda brännvinspengar?

Bygdeskalden Albert i Horgeboda lär ha diktat en visa om julbrännvinet som förvandlades till Amerikabiljett, men den har jag förgäves försökt få tag i. Har du den så skicka den till hembygds­föreningen!

Vad läste folket i Västra Torsås i tidningen vid förra sekelskiftet — de som hade sådan? Ett par notiser i Växjöbladet från januari-februari 1900 får vara exempel: 

16 januari.Till främmande världsdelar utvandrade i fjol enligt officiella uppgifter 10.192 svenskar. Från Kronobergs län utvandrade 588 personer år 1899. Fläskpriset är 62 öre per kilo för skåningar.
20januari. Mot en årlig ersättning af 450 kronor har Johan Olsson i V Thorsås åtagit sig underhållet av Tornevägen.
2 februari. Godt om älgar är det nu här i Kronobergs län. På åtskilliga platser får man se flockar på 8 å 10 st.
8 februari. Bicykelryttarna hafva allaredan börjat visa sig å Alfvesta gator och vägarne däromkring, med sina hjul sökande sin slippriga väg bland snö och is.

2000 Nytt århundrade, nytt årtusende

V.Torsås har nu cirka 1200 sockenbor — säkert betydligt mer än när årtusendet började — men bara en tredjedel av vad det var för hundra år sedan, men med betydligt högre medelålder.

Folket i socknen har minskat i antal det senaste seklet — men ökat i rikedom, bekvämlighet, hälsa, livslängd, upplysning, kunskap, möjligheter.

Vad har vi förlorat — vad har vi vunnit? Det är längre mellan stugorna i kilometer —men närmare i tid med våra bilar och telefoner.

Är det närmare eller längre mellan hjärtana? Beroendet av grannar och familj har minskat, i takt med det har toleransen ökat. Utvecklingen är som oftast på både gott och ont.